rockaroo

En blast from the past dykte tydligen upp i huvudstaden ikväll. Synd att jag inte hänger där längre. Jävligt synd.

Sitter med kappan på och väntar på herr Axel som ska svida om inför aftonens klassgalej. Sippar på en Caribbean Kick Watermelon, prima Tysklands-rip off på Bacardi Breezer med prima sockrig och syntetisk smak. Lyssnar på Those Dancing Days - Those Dancing Days. Dansar inombords. Och dinglar med benen. Tänker på, inget. Saknar mina små troll som kommer hem från Australien på måndag. Borde sätta snökedja på skorna så jag inte glider hela Johannesgatan ner till Åsa. Nu ringde herrn och är redo så jag tar väl och sätter punkt för detta rastlösa, meningslösa med veckans ålderdomliga, men för mig; skönaste klipp.

http://www.youtube.com/watch?v=C1zY38p0Lpw

Jag och kökssaxen tog en rejd i håret klockan halv tolv igår kväll. En impuls bara. Åh pojke, jag är fascinerad av känslan Ånger. För nu finns det ju inte ett skit att göra åt faktumet att jag inte har några hårklipparskills. Överhuvudtaget. Det är bara att gilla läget. Mössor är en bra metod också.


Hår växer 0,3 milimeter per dag. Gilla läget. Och dra på mössan.

Har "telefoncaféerna" lagts ner? Sitter de förvirrade karlarna och desperat slumpar fram nummer på Eniro nu?

Du läser det här nu va?

Jag är mysigt nostalgisk. Som alltid när första snön faller.
Mot de kala trädsiluetterna lyser den rosa.
Kolla ut då.

Visst är det fint?

På promenad i vinterlandskapet lyckades jag yttra en hel massa
WAAAAAH's
WIIIIIIIIIIIIE's
och HELVETES JÄVLA SKIET's

Anledningen? Mina skor har inga som helst räfflor undertill. Zero. Nüll.
INGA jäkla räfflor.
Vilket självfallet resulterar i ovannämnda ohämmade ljud, som slipper ut ni vet när man schviner till på isen och inser att du helt enkelt are going down.

BAM!

Såhär en vecka kvar tills csn trillar in så börjar man tänka på saker man vill ha. Men inte kan få. Jag ligger i vanlig ordning back på mitt konto redan nu, så det här drömmer jag om:

- Besök hos optikern 
Fixa min sketna syn
- Besök hos tandläkarn
Så att jag efter 2 år kan tugga på vänster sida igen
- Besök hos läkarn
Räta upp mitt lillfinger som har fastnat i 45 graders vinkel

Tillsynes kan mina 3 önskningar inte bli uppfyllda av studiebidraget. Utan endast av den här snubben:

...Eller?

Efter min och Axels diskussion om svordomar, kunde vi enhälligt konstatera att de endast används för att fylla hål i vokabulären. Så med det sagt..

Fy. Fan. Fy jävla fan. Vad jävla skönt. Stenen är borta från mina axlar. Kurt (Sanna-lingo for dummies: Min laptop) är borta ur mitt knä. Essän är inskickad och talet är talat. Efter en veckas 24/7 plugg, så är jag idag fri. Åtminstone fram till onsdag. Jag är inte bitter. På riktigt.

Nu ska jag gå och möta upp Mathias, hyra en film och somna 5 minuter in i skiten.

Det är inte min mening att verka nonchalant. När jag inte hälsar på dig när vi går förbi varandra på stan. Trots att jag spänner ögonen i dig. Trots att jag stirrar på dig under fem meters släpig gångmarsch, innan vi tillslut har passerat varandra.

Saken är den att jag faktiskt inte alls nonchar dig.
Trots att jag spänner ögonen i dig.
Jag ser helt enkelt inte dig.
Saken är den att jag ser som en röv.

Faktum är att jag ser så jävla dåligt att ett ansikte jag möter på stan flyter ihop till ett enda jädrans blurr. Trots att jag verkligen försöker kisa och få ögonen att fokusera. Blurr. Men jag ger mig inte, utan jag stirrar tills personen jag går emot har gått förbi. Blurr. Och jag är lämnad clueless. Jag tror knappt att jag skulle känna igen min egen mor om jag mötte henne i myllret.

Jag är gammal. Jag är snål.
Men jag måste nog fa-a-nimej investera i ett par ögon ändå.
Blä.

om ni har följt mitt skrivande i diverse resedagböcker och andra forum, har ni kanske också lagt märke till att jag har en liten egenhet som jag envisats med i alla år. det har liksom blivit lite av ett signum. om inte, så har ni säkert lagt märke till släktingars kommentarer som påpekat just detta fenomen och stört sig å det grövsta på det. om ni är helt nya till min skrivarvärld så hälsar jag er välkomna hit, och till en ny era som föds idag.

för, camilla. och mor. nu är det dags. från och med detta inlägg ska jag svänga in på den korrekta skrivbanan. jag ska ställa mig i ledet och göra såsom alla andra som lärde sig redan i lågstadiet. hör och häpna: jag ska börja använda versal efter punkt. till och med vid namn! jag vet inte om ni har lagt märke till att jag testat vingarna i tidigare inlägg, men nu är det alltså dags. små töntiga bokstäver NO MORE!

Hej, jag heter Sanna och jag skriver korrekt. Det känns lite ovant men man måste väl lära sig någon jävla gång.

Nu har jag bott i Uppsala i elva veckor. Detta innebär att jag har vistats här under elva helger. Eller snarare, det BORDE innebära att jag har vistats här under elva helger. Men - nej. Under tiden jag har bott i Uppsala har jag varit i Stockholm nio av dessa helger. NIO! Med denna nyfunna insikt (som infann sig när jag tittade ner i min lättviktare till plånbok) ger jag mig själv Stockholmsförbud från och med nu.

Åtminstone fram till nästa helg då Pigeon Detectives spelar på Debaser Slussen.

får kramp i vaderna när jag försöker resa mig ur sängen. hela kroppen känns som en 90-årings. det började kl 03.12 inatt då jag vaknade av att magen vände sig. lade kaka på kaka hela morgonen och missade seminariumet som jag faktiskt hade pluggat till. dagen har spenderats i sängen och alldeles just nu drack jag lite soppa till frukost/middag.

maginfluensa är världens sämsta uppfinning.