det vuxna livet.
40% planering av kommande resor.
30% reminissning av förflutna resor.
20% dagdrömning om den snygga killen på ICA.
9% märkning av de felaktiga ord som strömmade frekvent ur talarnas gap.
1% intagning av den information som gavs. och det krävdes intensiv fokusering och kraftanstränging, det ska ni ha klart för er.
och pauserna, då skulle jag, 21 år ung, försöka hålla tungan rullande i kallprat med en 57-årig herre som pratade viner och affärsplaner. nä, jag vettetusan om det här är någonting jag vill fortsätta med längre än till 31 mars då mitt kontrakt går ut. jag har fått heads up att det antagligen och förmodligen kan förlnägas om intresse finns från min sida.
om jag säger ja, kommer jag få dras med ensamma luncher i det till brsitningsgränsen fulla lunchrummet där ingen äter ensam förutom jag, som kommer från ett arbetsteam där alla andra har råd att gå ut och äta restaurang vareviga dag.
om jag säger nej, kommer jag få dras med en tjatande mor som tycker att jag slänger bort alla chanser till ett vuxet liv.
tomäjto, tomato. klamydia eller gonorré. pick and choose.
helst skulle jag vilja lämna mina pinaler och fara iväg till landet Ingenstans och leva lycklig och ung i alla mina dagar tillsammans med de andra förlorade barnen.
(eller åtminstone hitta ett jobb med yngre medelålder, snygga killar och hög lön. då är saken biff!)
..och hennes liv som en sådan.
jag har härmed avverkat dag två på min karriärskurva och jag är nöjd. så nöjd.
ett.
jag är inte omgiven av flourescent "dagsljus" mellan Klädbutikens krympande cementväggar.
mitt skrivbord på nya kontoret står vid fönstret. (FÖNSTRET! alldeles äkta och prima dagsljus! hah!)
två.
jag kommer ha ett sådant där Liv då jag inte längre slavar mellan 10 och 19.30.
istället skränar väckarklockan klockan Mörker och jag får treva mig fram på nattygsbordet för att få Titti, Roger och Gert att hålla käften. förlåt - näbben. sånt tugg kan ju inte en vältalad affärskvinna som jag bruka heller. Hursomhelst, detta lilla irritationsmoment vägs helt och håller upp mot förmånen att sluta ett gäng timmar tidigare och därmed ha fri tid till en fritid.
tre.
jag springer inte längre benen fördärvade (jag har redan korta ben, det är väl straff nog?) eller stressar mellan larmninggalgningkassaotrevligakunderochbarnskrik.
jag har egentligen suttit och gjort [ingenting] dessa två dagar. och det får jag betalt för. massvis dessutom.
tills vidare, fred ut.
säg hej till en affärskvinna.
ja, hej hej.
jag kommer snart täcka in rubriken och avslöja varför ni sitter som fån och hejar på en dataskärm. FÖRST, ska jag ge er en liten tillbakablick på året som gått och kommer därefter summera upp resultatet (och därmed rubriken) för er alla där ute som självklart sitter som på nålar för att få veta hur i allsindar Jag slet mina lemmar ur Klädbutikens sega klor. är alla med på upplägget? bra. låt oss rulla.
jo. året som gått har på många sätt varit ett år fyllt med glädje, resor, nya vänner, förnekelse och insikt.
året tvåtusensju var det året då jag (till en början) levde med artificiell glädje då jag gav mig ut i världen och gjorde det jag gillar mest. att resa. min första resa gick genom östasien där jag såg saker jag aldrig tidigare sett, upplevde sådant jag aldrig tidigare upplevt och träffade vänner jag aldrig träffat förr. jag höll mig sysselsatt och med detta höll jag tankarna som gjorde ont i hjärtat att tänka på, på säkert avstånd. tillslut kom verkligheten ifatt mig och jag insåg att jag levde i förnekelse. jag ringde hem till mamma.
"hej mamma."
"hej gumman! hur har du det?"
mamma lät entusiastisk men hennes röst svag.
"det är toppen! jag är i hongkong nu, och imorgon åker vi vidare till macau och jag ska hoppa bungyjump!"
"vad kul! haha, du är tokig ju!"
jag blickade ut över hong kongs hustak och neonskyltar där jag stod på guesthoustets takterrass under tunga regnmoln. det knöt sig i magen.
"haha, mmm. jag.. ehm."
mitt hjärta ilade och sände blixtar till stämbanden och darrade min röst fördärvad. jag hade gråtet i halsen.
"men vad är det gumman?"
mödrar och deras instinkt att höra när deras barn är ledsna!
"hur.." snörvel.
"hur går behandlingarna?"
"jo-då, jag har ju bara hunnit vara på en sen du åkte och den gick fint! jag mår bra!"
det var då jag bestämde mig. hennes skrovliga och trötta röst sa motsatsen till hennes försök att övertyga mig om att hon mådde bra. och jag skulle heller inte ha några som helst tvivel på att andra sidan jordklotet var bästa stället för mig att vara när min lilla mor var hemma i stockholm och gick igenom cellgiftsbehandligar för sin bröstcancer. hon visste att resa var det som gjorde mig lyckligast och det som betyder allra mest för en mor är ju att hennes dotter ska vara lycklig. nej. jag skulle hem.
efter en stunds utbytande av ord med min mor (balsam för själen!) fick mitt blodpumpande maskineri åter sin värme efter den tidigare åskstormen och vi avslutade samtalet med ett "då ses vi snart!".
tre veckor senare (två månader än tidigare beräknat) var jag hemma. och jag kände mig hemma.
sedan dess har mamma avslutat sin behandling och tillfrisknat, sommaren har hälsat på en sväng (en kort sådan), mor och far har köpt en stuga i östergötland som funkar som ett steg i den helande processen för oss alla, jag har lunkat kvar i Klädbutiken med massproducerade varor och varit grinig mot kunderna som varit griniga mot mig (right back atcha!), ytterliggare tre resor har checkats av (dykresa i egypten, renodlad charter i turkiet och en tvåmånaders solo-turné i us och a), brorsan och hans fruga har fått ett litet flickebarn och syrran och hennes karl har fått två (två!) små knoddisar, tvillingar givetsvis och jag är givetsvis världens bästa/koolaste/snällaste faster/moster på hela klotet.
DÄR har ni hela mitt år wrapped up utan omsvep.
och under detta år har jag kommit fram till tre ytterst angelägna insikter.
1. familjen är alltid viktigast.
2. jag ska börja ta danskurser igen.
3. klädbutiker är inget för mig.
och DÄR återkommer vi äntligen (som ni har väntat!) till titeln på detta inlägg.
jag har sagt upp mig från Klädbutiken, skaffat mig själv ett propert jobb, varit "emellan jobb" i sex dagar och kan från och med imorgon kalla mig själv för något alldeles så fantastiskt viktigt som Junior Business Developer, och detta på ett framstående företag i svenskt näringsliv.
inte helt eländigt va?
