era snikiga rävar!
sitter och smygbloggar på jobbet (you tell, you die.) och la märke till en ofantlig avvikelse i denna publika personliga dagbok.
för jag är av det Blåödga släktet. jag är en av dom som tror att bloggandet fungerar precis likadant som när man var 9 år, hade en rosa dagbok med kattungar på och ett hänglås som vilken dåren som helst kunde knäppa upp utan nyckel. här kråkade jag ner 1-10 listor på killar som jag var kär i (den veckan) och anteckningar om vinster och förluster av kulor i sandlådan på rasterna.
denna blogg är alltså inget annat än ett digital klotterblock för mitt minne. det är ingen av mina som känner till denna smaskiga guldgruva och så hade jag tänkt att det skulle förbli.
MEN mina storslagna planer gick tvärt ner i stöpet när jag för första gången idag kollade statisiken på denna blogg. fram till igår låg den genomsnittliga siffran på unika besökare runt 3-4 pers, men idag hade linjediagrammet med antalet besökare som varit inne och läst MIN dagbok - skjutit spikrakt upp i det virtuella taket.
...
jag känner mig abrupt uppryckt ur min luddiga drömvärld.
för i min värld studsar alla runt bland skära moln och regnbågar, äter oändligt mycket ostbågar utan att bli feta och framför allt - har sina tankar i fred.
ni har tvingat på mig verkligheten, där bloggare basunerar ut sina senaste erövringar på krogen (DET kommer ni aldrig få ur mig, era blodtörstiga gamar) och tips om läppglans de sponsrats med... vilket ni förvisso mer än gärna kan få tvinga på mig. gratis smink mot fina recensioner - är det en deal?
så. då återstår det inte mer än att säga:
Välkommen till min blogg, era gluttare!
klämdag.
min väckarklocka är ställd på 05:50 och jag är den enda jag känner som ska jobba imorgon. detta ska jag göra endast på grund av min bristande förmåga i att styra upp någon form av ledighet (jag är alltså för lat för att kunna vara lat. makes sence?).
att jobba imorgon känns lika lockande som att äta bajs.
om du hade sett mig fira valborg för 8 år sen.
om du hade sett mig fira valborg för 8 år sen, hade du känt igen dig.
idag har jag en oändligt mycket vuxnare valborgstradition. klockan nio på förmiddagen knäcker jag min första starköl, hårsprayen (som jag numer använder som hårspray) har jag ditchat helt eftersom jag av erfarenhet vet att ingen sådan i världen kan motstå 12 timmars valborgshäng i uppsala och allt vad det innebär.
den enda likheten med då och nu är att jag fortfarande blir sådär fantastiskt full som bara en fjortonåring kan bli på ett halvt sexpack öl.
du har en ghetto booty.
"STRAAAAAAAAAAAJK!"
jag gör en liten tönt-dans till segergest och highfivar Stephen. han står redan upp, redo på sin tur och sänker handen vår highfivning och följer sin hands riktning, neråt och bakåt, samtidigt som han går fram till den vaxade banan. jorå, där var den. hans blick på min bakdel, för tolfte gången under denna enda serie.
han går fram och river av en spärr. jag hejar på (lite sådär collegeflicks-aktigt. det hemska syndromet smittade fy attans av sig under de 2 månaderna jag spenderade i us och a!!) och ytterligare en handklapp utbytes. så även en blick (underdrift. rättelse: råstirr) på min stora tillgång.
"Girl."
...
"You have got a ghetto booty!"
men hallå. NEJ. jag vill inte höra sånt! jag vill ha en liten och nätt rumpa!! (varför mamma, VARFÖR?)
"That's a good thing! Guys like when girls have something to grab!"
döma av hans snabba parering har han lagt märke till de förnämade blixtar som smattrar från mina skarpt spända ögon. hans redogörelse är inte mycket till hjälp. på banan brevid höll ett helt gäng ghettobrudar till. de flesta var rätt slimmade (läs: detta är usa. självfallet var det också en hel del afroamerikanska KFC-feta, fingerknäppande, M-HMMMMM-ande big mamas som var ute och roade sig) men trots att deras (de nätta tjejerna, dvs) BMI säkerligen var under 25, så var deras rumpor ENORMA.
och att säga att de var ute för att bowla skulle vara ljug. uppe i högtalarna spelades den senaste ghettomusiken (soulja boy, cupid shuffle, etc.) och nedanför stod hela detta gäng i magtröjor och gangsterdansade precis ho'sen i alla dessa halvpornografiska rapmusik-videos.
jag kände för en kort, kort sekund för att gå över till deras bana, rulla upp tröjan och göra juckrörelser i takt till musiken. mina medsystrar! ni har stora rumpor och jag har hittat hem!
jag skakade av mig tanken och svarade Stephen att jag åtmistone inte hade gått upp 20 kg, odlat skägg och långt råttärgat hår sen vi sist sågs på Gothia cup för 6 år sen. nej. så elak är jag inte. men så tänkte jag och sådan var historien. och eftersom jag alltid har varit storrumpad så är jag rätt nöjd med vad som blev av mig under dessa 6 år som står emellan mina och Stephens möten. när vi träffades den där sommaren var han en lång och lean amerikan med en blonderad rufs-mohikan som fick mitt 16-åriga flickhjärta att smälta. nu var han en oigenkännlig, lönnfet och pårrökt amerikan. tyvärr.
jag är tillbaka på friskis och blir abrupt väckt ur min reminissning då en 130-kilos karl indianhoppar in i mig eftersom ledaren har bytt övning och jag har stått förstenad i återminnelse av denna hemska bowlingrunda den där gången i Dallas.
det var då jag bestämde mig.
rumpan ska väck!
a penis walks in to a bar.
vi hade just anlänt till stopp nr. två på lördagskvällen, Riche. en ansedd bar med anständigt folk (beror på om man klassificerar medelålders affärsmän med ett gott öga till lammkött, som anständiga). i vilket fall som helst, stod jag vid lilla baren och utbytte livserfarenheter med en affärsman av den yngre åldersrangen (30+). inget konstigt där. och eftersom det dagen efter löning var det givetvis konservburkstrångt. jag hade människor flåsandes från alla väderstreck. som det ska vara, det vill säga.
men det var något som stod ut från mängden. eller, stod upp från mängden snarare. upp från mängden och frekvent pockandes på min baklykta. jag noterade det som snabbast men var alltför uppvindlad i min diskussion om Telia skulle säljas till franska Telecom eller ej, så pockandet fortsatte ostört en bra stund innan jag tillslut hade proved my point i diskussionen med Affärsman av den yngre åldersrangen.
jag tog en sipp av min Alabama Slammer utan amaretto och liksom frös till när jag kände hur pockandet övergick till ett innerligt obehagligt, konstant tryck. det där trycket känner vi tjejer igen, det finns bara en orsak till just det specifika trycket. eftersom jag, på grund av multipel väderstrecksomringning inte kunde vända mig om, sträckte jag sakta men bestämt ner mig hand och kände efter.
mina damer och herrar,
det var en kalsongbefriad penis.
en vanlig middag hos familjen w.
runt middagsbordet i krusboda, lördag 18.37.
mor: Men S!
jag (med en gojja av tacosås/gräddfil/guccamole rinnandes nerför min hand som håller en välfylld tortilla): Amen mamma, ingen kan äta tacos utan att gegga! speciellt inte jag.
mor: [Suck]
syster: Gud, jag måste verkligen bajsa.
mor: Men M! Vi sitter faktiskt vid matbordet! Vad är det för döttrar jag har?!
jag & syster: [fniss]
mor: [kvävd med ljudlig rap]
I detta ögonblick har jag precis tagit en stor klunk dryck och kan inte för mitt liv undvika att gapflabba åt det faktum att äpplet inte faller långt från trädet. men när trädet dessutom beskyller sina små äpplen för att ha dåligt bordskick och därefter lägger av en väl ljudlig rap?
då får tacosås/gräddfil/guccamole-sörjan som samlats i en pöl på tallriken fint sällskap av en störtskur pepsi max.
det vuxna livet.
40% planering av kommande resor.
30% reminissning av förflutna resor.
20% dagdrömning om den snygga killen på ICA.
9% märkning av de felaktiga ord som strömmade frekvent ur talarnas gap.
1% intagning av den information som gavs. och det krävdes intensiv fokusering och kraftanstränging, det ska ni ha klart för er.
och pauserna, då skulle jag, 21 år ung, försöka hålla tungan rullande i kallprat med en 57-årig herre som pratade viner och affärsplaner. nä, jag vettetusan om det här är någonting jag vill fortsätta med längre än till 31 mars då mitt kontrakt går ut. jag har fått heads up att det antagligen och förmodligen kan förlnägas om intresse finns från min sida.
om jag säger ja, kommer jag få dras med ensamma luncher i det till brsitningsgränsen fulla lunchrummet där ingen äter ensam förutom jag, som kommer från ett arbetsteam där alla andra har råd att gå ut och äta restaurang vareviga dag.
om jag säger nej, kommer jag få dras med en tjatande mor som tycker att jag slänger bort alla chanser till ett vuxet liv.
tomäjto, tomato. klamydia eller gonorré. pick and choose.
helst skulle jag vilja lämna mina pinaler och fara iväg till landet Ingenstans och leva lycklig och ung i alla mina dagar tillsammans med de andra förlorade barnen.
(eller åtminstone hitta ett jobb med yngre medelålder, snygga killar och hög lön. då är saken biff!)
..och hennes liv som en sådan.
jag har härmed avverkat dag två på min karriärskurva och jag är nöjd. så nöjd.
ett.
jag är inte omgiven av flourescent "dagsljus" mellan Klädbutikens krympande cementväggar.
mitt skrivbord på nya kontoret står vid fönstret. (FÖNSTRET! alldeles äkta och prima dagsljus! hah!)
två.
jag kommer ha ett sådant där Liv då jag inte längre slavar mellan 10 och 19.30.
istället skränar väckarklockan klockan Mörker och jag får treva mig fram på nattygsbordet för att få Titti, Roger och Gert att hålla käften. förlåt - näbben. sånt tugg kan ju inte en vältalad affärskvinna som jag bruka heller. Hursomhelst, detta lilla irritationsmoment vägs helt och håller upp mot förmånen att sluta ett gäng timmar tidigare och därmed ha fri tid till en fritid.
tre.
jag springer inte längre benen fördärvade (jag har redan korta ben, det är väl straff nog?) eller stressar mellan larmninggalgningkassaotrevligakunderochbarnskrik.
jag har egentligen suttit och gjort [ingenting] dessa två dagar. och det får jag betalt för. massvis dessutom.
tills vidare, fred ut.
säg hej till en affärskvinna.
ja, hej hej.
jag kommer snart täcka in rubriken och avslöja varför ni sitter som fån och hejar på en dataskärm. FÖRST, ska jag ge er en liten tillbakablick på året som gått och kommer därefter summera upp resultatet (och därmed rubriken) för er alla där ute som självklart sitter som på nålar för att få veta hur i allsindar Jag slet mina lemmar ur Klädbutikens sega klor. är alla med på upplägget? bra. låt oss rulla.
jo. året som gått har på många sätt varit ett år fyllt med glädje, resor, nya vänner, förnekelse och insikt.
året tvåtusensju var det året då jag (till en början) levde med artificiell glädje då jag gav mig ut i världen och gjorde det jag gillar mest. att resa. min första resa gick genom östasien där jag såg saker jag aldrig tidigare sett, upplevde sådant jag aldrig tidigare upplevt och träffade vänner jag aldrig träffat förr. jag höll mig sysselsatt och med detta höll jag tankarna som gjorde ont i hjärtat att tänka på, på säkert avstånd. tillslut kom verkligheten ifatt mig och jag insåg att jag levde i förnekelse. jag ringde hem till mamma.
"hej mamma."
"hej gumman! hur har du det?"
mamma lät entusiastisk men hennes röst svag.
"det är toppen! jag är i hongkong nu, och imorgon åker vi vidare till macau och jag ska hoppa bungyjump!"
"vad kul! haha, du är tokig ju!"
jag blickade ut över hong kongs hustak och neonskyltar där jag stod på guesthoustets takterrass under tunga regnmoln. det knöt sig i magen.
"haha, mmm. jag.. ehm."
mitt hjärta ilade och sände blixtar till stämbanden och darrade min röst fördärvad. jag hade gråtet i halsen.
"men vad är det gumman?"
mödrar och deras instinkt att höra när deras barn är ledsna!
"hur.." snörvel.
"hur går behandlingarna?"
"jo-då, jag har ju bara hunnit vara på en sen du åkte och den gick fint! jag mår bra!"
det var då jag bestämde mig. hennes skrovliga och trötta röst sa motsatsen till hennes försök att övertyga mig om att hon mådde bra. och jag skulle heller inte ha några som helst tvivel på att andra sidan jordklotet var bästa stället för mig att vara när min lilla mor var hemma i stockholm och gick igenom cellgiftsbehandligar för sin bröstcancer. hon visste att resa var det som gjorde mig lyckligast och det som betyder allra mest för en mor är ju att hennes dotter ska vara lycklig. nej. jag skulle hem.
efter en stunds utbytande av ord med min mor (balsam för själen!) fick mitt blodpumpande maskineri åter sin värme efter den tidigare åskstormen och vi avslutade samtalet med ett "då ses vi snart!".
tre veckor senare (två månader än tidigare beräknat) var jag hemma. och jag kände mig hemma.
sedan dess har mamma avslutat sin behandling och tillfrisknat, sommaren har hälsat på en sväng (en kort sådan), mor och far har köpt en stuga i östergötland som funkar som ett steg i den helande processen för oss alla, jag har lunkat kvar i Klädbutiken med massproducerade varor och varit grinig mot kunderna som varit griniga mot mig (right back atcha!), ytterliggare tre resor har checkats av (dykresa i egypten, renodlad charter i turkiet och en tvåmånaders solo-turné i us och a), brorsan och hans fruga har fått ett litet flickebarn och syrran och hennes karl har fått två (två!) små knoddisar, tvillingar givetsvis och jag är givetsvis världens bästa/koolaste/snällaste faster/moster på hela klotet.
DÄR har ni hela mitt år wrapped up utan omsvep.
och under detta år har jag kommit fram till tre ytterst angelägna insikter.
1. familjen är alltid viktigast.
2. jag ska börja ta danskurser igen.
3. klädbutiker är inget för mig.
och DÄR återkommer vi äntligen (som ni har väntat!) till titeln på detta inlägg.
jag har sagt upp mig från Klädbutiken, skaffat mig själv ett propert jobb, varit "emellan jobb" i sex dagar och kan från och med imorgon kalla mig själv för något alldeles så fantastiskt viktigt som Junior Business Developer, och detta på ett framstående företag i svenskt näringsliv.
inte helt eländigt va?
