rockaroo

idag stod jag i en konstigt tillvriden ställning under ki box-passet på friskis. jag fick syn på min rumpa i spegeln som täckte hela långsidan och förflyttades i en blixt 6 månader tillbaka i tiden.

"STRAAAAAAAAAAAJK!"
jag gör en liten tönt-dans till segergest och highfivar Stephen. han står redan upp, redo på sin tur och sänker handen vår highfivning och följer sin hands riktning, neråt och bakåt, samtidigt som han går fram till den vaxade banan. jorå, där var den. hans blick på min bakdel, för tolfte gången under denna enda serie.

han går fram och river av en spärr. jag hejar på (lite sådär collegeflicks-aktigt. det hemska syndromet smittade fy attans av sig under de 2 månaderna jag spenderade i us och a!!) och ytterligare en handklapp utbytes. så även en blick (underdrift. rättelse: råstirr) på min stora tillgång.

"Girl."
...

"You have got a ghetto booty!"

men hallå. NEJ. jag vill inte höra sånt! jag vill ha en liten och nätt rumpa!! (varför mamma, VARFÖR?)

"That's a good thing! Guys like when girls have something to grab!"

döma av hans snabba parering har han lagt märke till de förnämade blixtar som smattrar från mina skarpt spända ögon. hans redogörelse är inte mycket till hjälp. på banan brevid höll ett helt gäng ghettobrudar till. de flesta var rätt slimmade (läs: detta är usa. självfallet var det också en hel del afroamerikanska KFC-feta, fingerknäppande, M-HMMMMM-ande big mamas som var ute och roade sig) men trots att deras (de nätta tjejerna, dvs) BMI säkerligen var under 25, så var deras rumpor ENORMA.

och att säga att de var ute för att bowla skulle vara ljug. uppe i högtalarna spelades den senaste ghettomusiken (soulja boy, cupid shuffle, etc.) och nedanför stod hela detta gäng i magtröjor och gangsterdansade precis ho'sen i alla dessa halvpornografiska rapmusik-videos.

jag kände för en kort, kort  sekund för att gå över till deras bana, rulla upp tröjan och göra juckrörelser i takt till musiken. mina medsystrar! ni har stora rumpor och jag har hittat hem!  

jag skakade av mig tanken och svarade Stephen att jag åtmistone inte hade gått upp 20 kg, odlat skägg och långt råttärgat hår sen vi sist sågs på Gothia cup för 6 år sen. nej. så elak är jag inte. men så tänkte jag och sådan var historien. och eftersom jag alltid har varit storrumpad så är jag rätt nöjd med vad som blev av mig under dessa 6 år som står emellan mina och Stephens möten. när vi träffades den där sommaren var han en lång och lean amerikan med en blonderad rufs-mohikan som fick mitt 16-åriga flickhjärta att smälta. nu var han en oigenkännlig, lönnfet och pårrökt amerikan. tyvärr.

jag är tillbaka på friskis och blir abrupt väckt ur min reminissning då en 130-kilos karl indianhoppar in i mig eftersom ledaren har bytt övning och jag har stått förstenad i återminnelse av denna hemska bowlingrunda den där gången i Dallas.

det var då jag bestämde mig.

rumpan ska väck!