so long 2008.

Årets...

Tidstjyv: Facebook.
Youtubeklipp: http://www.youtube.com/watch?v=ZUoGaHqkie4
Sport: Pfft! - Dodgeball.
Låtar:
Sexual Eruption - Robyn, Sveriges stolthet.
Kids - MGMT.
I found out - Pigeon Detectives.
Divine - Sebastian Tellier.
Blood Tears and Dreams - Shotgun Crackers.
Konsert: Hives på Peace & Love OCH Pigeon Detectives på DB Slussen.
Fylla: Marias poolparty i augusti. Blöt i dubbel bemärkelse.
Mest spontana: Roadtrippen till Västkusten.
Babe: Dada.
Häng: Le Petit Trianon.
Blixtförälskelse: Those Dancing Days.
Terrorister: Mosters sötaste trio.
Vitaste bomullskalsonger: Anders Fröjd.
Vuxenpoäng: Egen lya.
Resa: Dublin på Paddy's day.
Sjukaste: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2039256.ab
Friskaste: Mamma.
Stad: Stockholm, som återvann mitt hjärta.

sheer genius.

Efter en nervewrecking shoppingtur på Ica Maxi slängde jag mig på soffan och slözappade. Och trillade över en sån där meningslös reality tävlingssåpa. Ett gäng fjollfjollfrisörer som tävlar om finfina priser, osv. Och så kommer en fjollfjoll i bild som har klippt MIG! Under en rastlös vandring i Hollywood lät jag mitt långa hår falla för hans sax. Ballers.

 
Hej, jag heter Paolo och jag har klippt Sannas hår.


fånga dagen, något annat vore slöseri.

Skala bort alla skal ända ner till kärnan. Där finner du faktumet att du bara har ett liv. Och det kan tas från dig i ett ögonblick. Om du tar bort alla skal finner du att du är sårbar. Varje dag. Det spelar ingen roll hur hårt skal du har. Det krossas lätt i en frontalkrock. Det spelar heller ingen roll om du är älskad av alla. Döden tar ingen hänsyn till det.

Varför kan jag inte leva varje dag som om den vore min sista?

Vila i frid Johan.


kallt berg.

Jag är ingen filmälskare. Vanligtvis är jag för rastlös för att sitta igenom en normallång film. Men igår låg jag förtrollad på sofflocket och njöt igenom varenda en av Cold Mountains 154 minuter. Dialogen. Fotot. Alles. När kråkorna kom och Inman föll ner i snön som färgades blodröd, föll även en liten muppig tår ner längs min kind.

All this while I've been packing ice around my heart. How will I make it melt?


hajp.

Och så kom julafton. Fenomenet av vad all denna stress grundar sig i. Liksom med nyårsafton, börjar jag distansera mig mer och mer till julen. Det är på alla sätt och vis mysigt att ha hela familjen samlad, men någonstans på vägen börjar man fundera över denna neurotiska kommers. När julen nalkas blir allt hajpat ut i minsta detalj. Klappar ska handlas och slås in i fina presentpapper, dekorationer ska pryda hemmet, mat ska lagas i stora lass, julkort ska skickas och granen ska kläs. Yada yada ya. Allt ska fixas och helst skjuter man lugnt upp det, tills lugnet trissas upp till hjärtklappsstress. Är det värt all denna hysteri? Kan man inte samla familjen utan hajpade högtider till orsak?

Jag ställer motvilligt mig tveksam till julen. Tyvärr. Helst skulle jag vilja känna den där magin som spritte i hela lilla kroppen när man var liten. Då när man inte kunde sova en hel vecka innan julafton. Längtan. Spänningen. Euforin.

Det har trots allt varit en bra dag. Familjen var samlad, vi åt god mat och barnen fick träffa tomten för första gången. Stämningen fick sig dock en höfttackling när Amanda, 1 år, började kaskadspy. Och hennes far, tillika min bror, inte var sen med att haka på toalettskålsboogien. Nu sitter jag här i radhusets soffa och känner hur det murvlar bekant i magen. Precis som det gjorde för ungefär en månad sen, då jag senast var magsjuk.

För fan. Blä... Låt mig va.

nothing's sweet about me.

Jag är stolt över mig själv. I dagarna tu har jag pinat mitt agorafobiska sinne och besökt ett flertal köpcentrum, fyllda till bredden av julklappsshoppare. Inte nog med att julklappsshoppare kommer i svärmar - de är stressade också. Stressade julklappsshoppare är rena döden för mitt psyke. Vanligtvis när jag rör mig på folkfyllda platser brukar jag bara försöka andas lite lugnare och undvika att bli runtskjutsad. Men såhär dagen före dopparedagen krävs det ett stålsinne för att inte gå bananas. Det gäller att hitta sitt happy place. Och gliiida med ryggen längs sidan av gången för att undvika impact. Men då stressade julklappsshoppare kommer i svärmar spelar det ingen roll om jag, med ett frånvarande leende på läpparna, klättrar bland hyllorna på Åhléns. Nej, dom kommer åt mig ändå, dom jävlarna. Och jag går bananas. Transformeras till en av Dom. Jag blir en fasande, stressad julklappsshoppare. Jag fnäser åt folk som inte kan bete sig. Som med alla medel, ska fram och förbi, utan att bry sig om att de bowlar med gamar. De borde veta hut!

Nu går turligt nog de stressade julklappsshopparna i ide för ett år framöver, och jag kan klättra ner från hyllorna och sudda bort mitt fåniga leende. Mitt svaga sinne får vila och trösta sig med ischoklad. Åtminstone fram tills mellandagsrean.

Tills vi hörs igen,
God Jul allesamman!

priddy boy.

Julen står förr dörren och tevetablån fylls med timmar av Love Actually, Harry Potter och Kalle Anka. Intet ont om det, det är hör ju julen till och det är mysigt och allt sånt tjafs. Men ända gången då jag riktigt lyser upp när jag ligger nedhasad med knäck i käften och tomma julmustflaskor under soffan, är när Robert kommer i rutan. Nej förfan; inte fjanten Wells, utan den helt fantastiske, manlige, klonade - Boxer-Robert.


Vilken charm! Vilken dans! Vilken.. Vilken IQ-befrielse.

god jul, för fan.

Send your own ElfYourself eCards

kerstin? ... kerstin?

Den här helgen har handlat om vad som erbjuds från kvällens tevetablå, hur länge man kan ligga kvar i sängen utan att få ångest för att dagen försvinner, samt bajsblöjor. Nå, JAG bytte aldrig någon bajsblöja, men jag var väldigt nära en gång. Tills jag såg att Nora hade dumpat världens mastodont-lass utanför blöjan.


36 missade samtal.

Klockan igår 16:23 förvandlades livet till ett färgglatt barnkalas. Uppsatsen skickades in och allt blev liksom snäppet bättre. Nu sitter jag med apatisk blick i radhusets soffa och väntar på avfärd mot Landet. Gårdagens klassfest blev.. Festlig.


are you cool?

På dagens seminarium i Att tala-kursen agerade jag moderator i en debatt, men framför allt så höll jag mitt hyllande tal. Och om ni bara kunde föreställa er molnet av lättnad som svävade över mig när jag gick ut ur klassrummet (om ni på riktigt vill försöka att föreställa er, tänk: solsken, regnbågar och godisregn). Detta var nämligen det sista kurstillfället för terminen. Inlämning av uppsats på onsdag, sen är jag studiebefriad i drygt en månad framöver. Whoopidoo!

And are you cool?
Symmetrical
Analytical
Hypocritical
So critical.

break and enter.

Samtliga av förra veckans timmar gick som rapporterat åt till att frossa i feber, sova på soffan framför dagtidssitcoms samt att snyta snor. Massa snor. Typ hinkvis. Så när jag på söndagskvällen återvände till Uppsala hade jag plugg i höga travar. Inte en minut fick slösas och så fort jag skulle komma innanför dörren skulle jag vara tvungen att dyka ner med näsan i kurslitteraturen. Jag skyndade upp i trapphuset och skulle snabbt fiska upp nycklarna ur väskan och öppna ytterdörren, men nycklarna var inte där. Jag rotade länge. Jag rotade väl. Jag rotade med isande och frenetisk panik. Men nycklarna låg i min andra ytterjacka, som jag hade lämnat kvar i Tyresö.

Turligt nog var min tripplettkamrat hemma så jag kom åtminstone in i värmen. Men mitt rum var så nära, but yet so jävla låst. Jag ringde fixar-Nisse på nationen, som säkerligen satt mitt i en söndagsmiddag med frugan o kidsen, och han sa (med ack så besvärad röst) att han kunde komma och öppna upp om två timmar.

Så för att fördriva tiden tog jag en promenad till Mathias.
"Mathiiiiiiiiiiiiiiiiias, jag är uuuuuuuutelåst och det är syyyyyynd om mig!"
"Men stackare!"
"M-m! Men min roomie är hemma så jag kommer åtminstone in genom ytterdörren.."
"Så du har kommit in i trippletten?"
"Ja."
"Du har tillgång till köket så du kan laga käk?"
"...Ja."
"Dina pluggböcker, är dom inlåsta i rummet?"
"Nä."

Det var ungefär där vi båda insåg att det faktiskt inte var särskilt synd om mig. Så jag gick hem och lagade mat och pluggade i väntan på stackars fixar-Nisse som fick ge sig ut och fara på söndagskvällen. Honom var det synd om.


jag har en dröm.

Vad skulle man göra om man hade pengar? Inte snormycket pengar, men alldeles i överkant lagom liksom?

Jag skulle:
1. Resa
...


slem.

Idag känner jag mig bättre. Febern är borta och med hjälp av naproxen och alvedonkonsumering håller jag även magen smärtfri. Så för första gången på hela veckan ska jag försöka sätta mig ner och ta igen det plugg jag missat. Hur går det då? Well, att ha hjärnan full med snor är inte det mest optimala utgångsläget för studier.


kan man dö av smärta?

Kallsvett. Yrsel. Magkramp. Illamående.

Det bara slog till. För att jag inte skulle svimma av helt, la jag mig ner på det äckliga badrumsgolvet som jag delar med andra. Smärtan gjorde att jag glömde andas och det började sticka i hela kroppen. Synen och hörseln försvann.

Efter detta plötsliga anfall låg jag med krämpor blandat med feber i en dryg timme.

Feber + Mensvärk = Världens sämst tänkbara kombination.

blä.

Allergi.

Feber. Snor. Host.

allergi.

Jag träffade en katt i lördags. Och än idag kliar det i halsen och snoret rinner.


godmorgon solstråle.

Ni vet den där hopplösa, kokande och käkihopbitande känslan av frustration? När man bara vill slänga sig handlöst till marken, slita sitt hår och gråta som ett barn i fosterställning? Just det, DEN känslan. Den fick jag min beskärda del av imorse:

1. När busschauffören yttrar följande ord i högtalarna:
"Ja, som ni hör är det ett larm som piper och det betyder att kylaren är paj och ni måste kliva av bussen nu."

2. När min snajdiga plan som gick ut på att säga till busschauffören att jag bara skulle till Tyresö centrum (eftersom jag bara hade 2 stämplar kvar på remsan) när jag i själva verket hade planerat att åka hela vägen till T-centralen, går i stöpet, då jag tvingas gå av bussen i centrum, köpa ny remsa och vänta i bitande kyla på en ny buss.

3. När jag ska ringa Emma och säga att jag blir sen till tågstationen och inser att jag inte har hennes nummer eftersom min telefon fick sig ett dopp i lördags.

4. När jag ringer SJ's talsvar för att köpa en sms-biljett eftersom jag inte skulle hinna köpa biljett i de blåa automaterna.
"Vart vill du resa?"
"Uppsala"
"Sa du Östersund?"
"¤&%/%%#"¤#!!!!!!!"

5. När trafiken är tjockare än Peter Harrysson efter julbordssäsongen och bussfan inte kommer fram i tid till mitt tåg ändå.

Tillägg klockan 15:23
6. När jag häller upp mjölk i ett glas, trots att den passerat utgångsdatumet för två dagar sen, och därpå häller ut resten av mjölken i vasken med tankarna om att köpa ny. När jag sen går med glaset till vattenkokaren, häller i hett tevatten och ställer ner glaset på diskbänken så SPRICKER GLASHELVETET. Hett mjölkvatten över diskbänken, golvet, mina ben och ingen idé att koka nytt, då jag hällde ut resten av mjölken. Och te utan mjölk funkar inte ju.

ring inte mig, jag ringer inte dig.

Det går i slowmotion.

...När jag ser hur telefonen glider från mitt lår, rakt ner i glaset som jag balanserar brevid mig i sängen. Ovärt. Otroligt ovärt.

(M.a.o. - Jag är inte nåbar för tillfället och lär inte vara det förens jag styr upp mig själv och skaffar en ny telefon.)


tipp tapp.

men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH tänkte jag högt och satte mig demonstrativt ner med en duns på busskurens iskalla träbänk. Busshelvetet gick inte förens om en kvart. En kvart i total bitande och bedövande kyla. Så jag halade upp iTouchen och började spela ett nyinstallerat spel som går ut på att bygga torn och skjuta ner små fula monster. Och vips så rullade bussen in på stationen. Helt tagen av hur jäklarns roligt detta jäklarns töntiga spel faktiskt var, bumpade jag in i gråa medresenärer medan jag med spelet i hand krånglade mig och mina väskor genom bussen till en ledig sittplats. Jag slog mig ned och vips så hade jag missat min hållplats. Kul att gå 700 onödiga metrar till radhusets omslutande värme? Ja faktiskt, men lite lätt ovärt att frysa fingrarna tills döds då jag INTE KUNDE SLÄPPA DETTA FANTASTISKT TÖNTIGA SPEL UR HANDEN!

Tap defense for life!

lägg band på dig själv.

Idag har varit som rövhålskrämpor och förstoppning när man har ätit buffé. För en vecka sen fick jag höra om jag en ytterst intressant respons på en retorisk situation inför ett uppsatsarbete. Till denna respons fanns utmärkt bakgrund och hinkvis med intressanta aspekter, så jag skrev ett PM. Utan att jag faktiskt hade hittat den jävla presskonferensen där responsen utspelade sig. Så i en veckas tid har jag suttit på världens vida väv och frenetiskt letat efter något konkret att analysera. Utan resultat.

Fru-stra-tion. Gråtfärdighet. Hårslitarhet.

Så för en stund sen slängde jag skiten dit pepparn växer och hittade en alternativ respons som inte är helt lika intressant. Men hey, det är en respons.

*spolar toaletten*

you're losing me.

Hur fan ska jag kunna 1. åka taxi hela vägen till JFK 2. sitta på ett flygplan i 11 timmar, utan att kräkas kaskadspyor?

För ett år sedan, på dagen, satt jag illamående och jävlig på Jazz on the Park och höll på att av bakfullhet. Kvällen innan hade vi varit på ett Stonethrow-gig på Highline Ballrom i Meatpacking. En kanonkväll som slutade ovärdigt med huvudet i skålen på en av hostelets båstoaletter. Nu satt jag med huvudet mellan händerna och ville helst inte röra mig ur fläcken de närmaste tre, fyra dagarna. Men mitt plan gick om två timmar. Just då önskade jag mig bort från New York och hem, för att få ligga i min säng med en plasthink nedanför.

Idag skulle jag ta den bakfyllan och de återstående två timmarna. Bara jag fick spendera dem i New York.


Hold on tight. But not that tight.

bort från mitt moln.


Min nya, tillfälliga hemstad är inte så pjåkig ändå.

love, actually.

Arrivalshallen på Arlanda. Precis som på Heathrow i filmen. Jag skulle kunna spendera en ändlösa dagar där. Och bara betrakta. Kärlekspar. Nyblivna föräldrar med ett adopterat barn på armen. Gamla vänner. 

Och familjer, som vi.


collar : lipstick

Shotgun Crackers svängiga tunes är hyperhypat mellan väggarna här i min 13 kvadratare. På fredag är det releasefest i Norrtälje och jag är SÅ pepp.

Shotgun Crackers i min påse.


RSS 2.0