rockaroo

Samtliga av förra veckans timmar gick som rapporterat åt till att frossa i feber, sova på soffan framför dagtidssitcoms samt att snyta snor. Massa snor. Typ hinkvis. Så när jag på söndagskvällen återvände till Uppsala hade jag plugg i höga travar. Inte en minut fick slösas och så fort jag skulle komma innanför dörren skulle jag vara tvungen att dyka ner med näsan i kurslitteraturen. Jag skyndade upp i trapphuset och skulle snabbt fiska upp nycklarna ur väskan och öppna ytterdörren, men nycklarna var inte där. Jag rotade länge. Jag rotade väl. Jag rotade med isande och frenetisk panik. Men nycklarna låg i min andra ytterjacka, som jag hade lämnat kvar i Tyresö.

Turligt nog var min tripplettkamrat hemma så jag kom åtminstone in i värmen. Men mitt rum var så nära, but yet so jävla låst. Jag ringde fixar-Nisse på nationen, som säkerligen satt mitt i en söndagsmiddag med frugan o kidsen, och han sa (med ack så besvärad röst) att han kunde komma och öppna upp om två timmar.

Så för att fördriva tiden tog jag en promenad till Mathias.
"Mathiiiiiiiiiiiiiiiiias, jag är uuuuuuuutelåst och det är syyyyyynd om mig!"
"Men stackare!"
"M-m! Men min roomie är hemma så jag kommer åtminstone in genom ytterdörren.."
"Så du har kommit in i trippletten?"
"Ja."
"Du har tillgång till köket så du kan laga käk?"
"...Ja."
"Dina pluggböcker, är dom inlåsta i rummet?"
"Nä."

Det var ungefär där vi båda insåg att det faktiskt inte var särskilt synd om mig. Så jag gick hem och lagade mat och pluggade i väntan på stackars fixar-Nisse som fick ge sig ut och fara på söndagskvällen. Honom var det synd om.