rockaroo

Och så kom julafton. Fenomenet av vad all denna stress grundar sig i. Liksom med nyårsafton, börjar jag distansera mig mer och mer till julen. Det är på alla sätt och vis mysigt att ha hela familjen samlad, men någonstans på vägen börjar man fundera över denna neurotiska kommers. När julen nalkas blir allt hajpat ut i minsta detalj. Klappar ska handlas och slås in i fina presentpapper, dekorationer ska pryda hemmet, mat ska lagas i stora lass, julkort ska skickas och granen ska kläs. Yada yada ya. Allt ska fixas och helst skjuter man lugnt upp det, tills lugnet trissas upp till hjärtklappsstress. Är det värt all denna hysteri? Kan man inte samla familjen utan hajpade högtider till orsak?

Jag ställer motvilligt mig tveksam till julen. Tyvärr. Helst skulle jag vilja känna den där magin som spritte i hela lilla kroppen när man var liten. Då när man inte kunde sova en hel vecka innan julafton. Längtan. Spänningen. Euforin.

Det har trots allt varit en bra dag. Familjen var samlad, vi åt god mat och barnen fick träffa tomten för första gången. Stämningen fick sig dock en höfttackling när Amanda, 1 år, började kaskadspy. Och hennes far, tillika min bror, inte var sen med att haka på toalettskålsboogien. Nu sitter jag här i radhusets soffa och känner hur det murvlar bekant i magen. Precis som det gjorde för ungefär en månad sen, då jag senast var magsjuk.

För fan. Blä... Låt mig va.