rockaroo

Den här helgen har handlat om vad som erbjuds från kvällens tevetablå, hur länge man kan ligga kvar i sängen utan att få ångest för att dagen försvinner, samt bajsblöjor. Nå, JAG bytte aldrig någon bajsblöja, men jag var väldigt nära en gång. Tills jag såg att Nora hade dumpat världens mastodont-lass utanför blöjan.

Klockan igår 16:23 förvandlades livet till ett färgglatt barnkalas. Uppsatsen skickades in och allt blev liksom snäppet bättre. Nu sitter jag med apatisk blick i radhusets soffa och väntar på avfärd mot Landet. Gårdagens klassfest blev.. Festlig.

Samtliga av förra veckans timmar gick som rapporterat åt till att frossa i feber, sova på soffan framför dagtidssitcoms samt att snyta snor. Massa snor. Typ hinkvis. Så när jag på söndagskvällen återvände till Uppsala hade jag plugg i höga travar. Inte en minut fick slösas och så fort jag skulle komma innanför dörren skulle jag vara tvungen att dyka ner med näsan i kurslitteraturen. Jag skyndade upp i trapphuset och skulle snabbt fiska upp nycklarna ur väskan och öppna ytterdörren, men nycklarna var inte där. Jag rotade länge. Jag rotade väl. Jag rotade med isande och frenetisk panik. Men nycklarna låg i min andra ytterjacka, som jag hade lämnat kvar i Tyresö.

Turligt nog var min tripplettkamrat hemma så jag kom åtminstone in i värmen. Men mitt rum var så nära, but yet so jävla låst. Jag ringde fixar-Nisse på nationen, som säkerligen satt mitt i en söndagsmiddag med frugan o kidsen, och han sa (med ack så besvärad röst) att han kunde komma och öppna upp om två timmar.

Så för att fördriva tiden tog jag en promenad till Mathias.
"Mathiiiiiiiiiiiiiiiiias, jag är uuuuuuuutelåst och det är syyyyyynd om mig!"
"Men stackare!"
"M-m! Men min roomie är hemma så jag kommer åtminstone in genom ytterdörren.."
"Så du har kommit in i trippletten?"
"Ja."
"Du har tillgång till köket så du kan laga käk?"
"...Ja."
"Dina pluggböcker, är dom inlåsta i rummet?"
"Nä."

Det var ungefär där vi båda insåg att det faktiskt inte var särskilt synd om mig. Så jag gick hem och lagade mat och pluggade i väntan på stackars fixar-Nisse som fick ge sig ut och fara på söndagskvällen. Honom var det synd om.

Det går i slowmotion.

...När jag ser hur telefonen glider från mitt lår, rakt ner i glaset som jag balanserar brevid mig i sängen. Ovärt. Otroligt ovärt.

(M.a.o. - Jag är inte nåbar för tillfället och lär inte vara det förens jag styr upp mig själv och skaffar en ny telefon.)

Hur fan ska jag kunna 1. åka taxi hela vägen till JFK 2. sitta på ett flygplan i 11 timmar, utan att kräkas kaskadspyor?

För ett år sedan, på dagen, satt jag illamående och jävlig på Jazz on the Park och höll på att dö av bakfullhet. Kvällen innan hade vi varit på ett Stonethrow-gig på Highline Ballrom i Meatpacking. En kanonkväll som slutade ovärdigt med huvudet i skålen på en av hostelets båstoaletter. Nu satt jag med huvudet mellan händerna och ville helst inte röra mig ur fläcken de närmaste tre, fyra dagarna. Men mitt plan gick om två timmar. Just då önskade jag mig bort från New York och hem, för att få ligga i min säng med en plasthink nedanför.

Idag skulle jag ta den bakfyllan och de återstående två timmarna. Bara jag fick spendera dem i New York.

Arrivalshallen på Arlanda. Precis som på Heathrow i filmen. Jag skulle kunna spendera en ändlösa dagar där. Och bara betrakta. Kärlekspar. Nyblivna föräldrar med ett adopterat barn på armen. Gamla vänner. 

Och familjer, som vi.

Shotgun Crackers svängiga tunes är hyperhypat mellan väggarna här i min 13 kvadratare. På fredag är det releasefest i Norrtälje och jag är SÅ pepp.

Shotgun Crackers i min påse.

En blast from the past dykte tydligen upp i huvudstaden ikväll. Synd att jag inte hänger där längre. Jävligt synd.