alphatrams.
stod för första gången i kassan på herravdelningen igår.
och det var väl ett jävla fenomen.
för ni vet hur allan alla killar spelade i högstadiet? ni vet den där perioden som man tyckte var så skönt att den var över? då när man faktiskt inte längre behövde stå en garde mot koola killar med kool attityd och fjunig överläpp? well. igår stod jag åter en garde, men denna gången bakom kassadisken på Klädkedjan.
pojkar, killar och män. de handlar egentligen inte kläder. det är kvinnogöra. (okej, jag generaliserar rätt grovt här. rentav ljuger. mina killkompisar handlar mer kläder än vad jag gör. men de grabbar som handlar av mig har definitivt den attityden - PROMISE!) väl framme vid kassan, efter att ha suckat sig fram i kön på två pers, slänger de fram 3-packet med kalsonger och.. eller vänta. det här vill jag lägga lite mer vikt på för det här stör mig nåt så innerligt. de SLÄNGER kalsongpacket, ni vet, som när man kastar macka med stenar på havet. de liksom flippar fram paketet så att jag får stå och vänta till det slutat snurra. så efter att båda har stått och kollat på de snurrande underkläderna i några sekunder (han - stolt, jag - resignerad) så skjuter de upp bröstet, stoppar ner händerna i jeansfickorna, flexar upp fötterna och tar två långa steg framåt. tittar åt båda hållen, tiltar huvudet bakåt (ni vet sådär Koolt så att de liksom kiiiisar för att de står med huvudet halvvägs ner i brygga) och säger på sin höjd: "TJA". synen är så jävla bisarr. så jävla alphahanigt. så jävla högstadie.
skillnaden är dock att jag, sen högstadiet, har lärt mig den bästa garden av dem alla. vapnet som får alla koola jönsar att bli osäkra som barn och obekväma, inte bara för att de står i bryggställning, utan för att de helt enkelt inte vet hur de ska bete sig. jag pratar om leendet. fake eller ej - det funkar. motståndaren tappar sin koolhet. avväpnad av ett simpelt leende. score!
och det var väl ett jävla fenomen.
för ni vet hur allan alla killar spelade i högstadiet? ni vet den där perioden som man tyckte var så skönt att den var över? då när man faktiskt inte längre behövde stå en garde mot koola killar med kool attityd och fjunig överläpp? well. igår stod jag åter en garde, men denna gången bakom kassadisken på Klädkedjan.
pojkar, killar och män. de handlar egentligen inte kläder. det är kvinnogöra. (okej, jag generaliserar rätt grovt här. rentav ljuger. mina killkompisar handlar mer kläder än vad jag gör. men de grabbar som handlar av mig har definitivt den attityden - PROMISE!) väl framme vid kassan, efter att ha suckat sig fram i kön på två pers, slänger de fram 3-packet med kalsonger och.. eller vänta. det här vill jag lägga lite mer vikt på för det här stör mig nåt så innerligt. de SLÄNGER kalsongpacket, ni vet, som när man kastar macka med stenar på havet. de liksom flippar fram paketet så att jag får stå och vänta till det slutat snurra. så efter att båda har stått och kollat på de snurrande underkläderna i några sekunder (han - stolt, jag - resignerad) så skjuter de upp bröstet, stoppar ner händerna i jeansfickorna, flexar upp fötterna och tar två långa steg framåt. tittar åt båda hållen, tiltar huvudet bakåt (ni vet sådär Koolt så att de liksom kiiiisar för att de står med huvudet halvvägs ner i brygga) och säger på sin höjd: "TJA". synen är så jävla bisarr. så jävla alphahanigt. så jävla högstadie.
skillnaden är dock att jag, sen högstadiet, har lärt mig den bästa garden av dem alla. vapnet som får alla koola jönsar att bli osäkra som barn och obekväma, inte bara för att de står i bryggställning, utan för att de helt enkelt inte vet hur de ska bete sig. jag pratar om leendet. fake eller ej - det funkar. motståndaren tappar sin koolhet. avväpnad av ett simpelt leende. score!
tänk vad snabbt det kan svänga.
där nere.
idag har jag haft en sån där dag. då livet bara jävlas. det började med retstickefasoner. sen lite ruff o gruff. tillslut gav Livet mig en fet käftsmäll. på vägen hem från seminariet tog jag omvägen över kyrkogården och satte på spellistan Mellowness i lurarna. deppigt värre. fast ibland är det skönt att vara lite omkullkastad. man känner liksom lite att man lever. imorgon är en ny dag.
tröttjävlamössa.
Har precis installerat mig i Karin Boye-biblioteket. Trasslat upp nätverkssladden från datorns el-sladd. Tagit fram alla böcker ur portföljen och placerat i en prydlig hög på skrivbordet. Lagt fram bananen. Klickat fram min ökända PowerPoint och ska precis börja fylla hjärnan med retoriska termer när det tar STOPP. Tvärstopp. Hjärnan vill inte alls plugga retorik. Den vill facebooka. Och ögonen vill mest sova. Koncentrationen är som bortrövad.
Och NU kom jag på varför. Kaffe! Jag har inte druckit nåt kaffe på morgonen! Nej, kaffet står kvar i bryggaren hemma i trippletten. Men jag kan trösta mig med att det fortfarande är varmt när jag kommer hem för BRYGGAREN STÅR PÅ!
Hrm. Ohållbart. Det är bara att trassla ihop sladdarna igen, slänga ner böckerna i portföljen, käka upp bananen och gå hem och trycka på Off. Sen gå tillbaka och trassla upp nätverkssladden från datorns el-sladd, ta fram alla böcker ur portföljen och placera dom i en prydlig hög på skrivbordet och slänga bananskalet som jag högst förmodligen kommer ha glömt kvar när jag gick.
Jag är för trött för att komma ihåg att dricka energi. Tragiskt.
bryt opp!
vissa breakups är hårdare än andra. nedan ser vi ett exempel från ett par jag träffade på min USA-turné. (för att ge er den där autentiska känslan, bör jag tillägga att hon är en real life londonbitch.)
jag och mina bollar.
föresten. nåt som inte fått sin välförtjänade fame här i min eter:
DODGE BALL.
Take care of your balls, and they'll take care of you
DODGE BALL.
Take care of your balls, and they'll take care of you
pubertalt.
finns det anti-lyckopiller? eller snarare injektioner med allvarsamhet? om det gör: Hit me! dubbeldosera! överdosera!
jag har nämligen en benägenhet att i de mest opassande situationerna komma att tänka på någonting roligt som hänt på senaste. sådana "någonting" som är SÅ förfärligt roliga. så förfärligt roliga att det är oundvikligt. det slår aldrig fel och jag kan känna det ända nerifrån tårna. det liksom spritter och dansar boogie woogie genom hela kroppen. Fnittret. det letar sig upp genom hela systemet som en bubbelkaskad. och jag försöker! som jag försöker att verkligen hålla det inne! jag hulkar, tänker på döden och håller handen för munnen där Fnittret pockar på. men tillslut som måste jag ändock resignera till det oundvikliga. och tårarna sprutar.
exempel på "någonting":
vintern 2003.
(fem jäla år sen och det är tydligen fortfarande så sjukt magvärkskul!)
min svåger Björn åker upp för rulltrappan på Gullmarsplan och marscherar med bestämda steg fram mot kön av människor som väntar på buss 873. jag och syrran i släptåg, fnittrar om Björns bravader tidigare under vår svirkväll på Göta Juck. han knallar förbi kön och ställer sig längst fram under ljustavlan. blickarna är riktade på jönsen som trängt sig förbi alla duktigt köande svenskar. därefter släpper jönsen av världens. längsta. mök. for real! den var mördarlång, säkert femton sekunder! växthuseffekten fick sig en fet jävla koldioxidkäftsmäll! skulle Guiness Book of Recordskomittéen vara där skulle de kyssa hans fötter och ge honom guldmedalj!
tyvärr kunde dock komittéen inte närvara vid händelsen, så efter en eftertänksam tystnad på ett par sekunder öppnade en kastrullfull yngling på träbänken bakom munnen och sa: "Respekt mannen!" varpå han slog ihop sina båda knytnävar för att förstärka sin vördnad.
denna kväll är förevigt etsad i mitt minne och visst säger dom att ett skratt förlänger livet. MEN det finns situationer där ska man helt enkelt ska och måste hålla sig från skratt. som till exempel idag när vi opponerade varandras texter på Att skriva-seminariet. det var inte ett "någonting" som trängde sig på, men det var samma princip: jag kunde inte hålla mig för tonårsfniss.
Axel yttrar någonting vettigt om min text (alltså är det MIN text som blir opponerad på och det är JAG som är i fokus) varpå vår lärare inflikar:
"Ja, precis som Arvid säger här så är det ett mycket bra ethos som framkommer i texten..."
Arvid? ARVID?!
...nu när jag skriver ut det svart på grått så inser jag att ni kanske och högst förmodligen/förhoppningsvis inte tycker att det var så kul som jag tyckte i stunden. han sa fel namn och det triggade en sån där bubbelkaskad som gjorde att jag har noll minne av resten av opponeringen på min text. det enda som for genom mitt huvud var:
död. sjukdomar. krig. disk. kristina lugn.
jag har nämligen en benägenhet att i de mest opassande situationerna komma att tänka på någonting roligt som hänt på senaste. sådana "någonting" som är SÅ förfärligt roliga. så förfärligt roliga att det är oundvikligt. det slår aldrig fel och jag kan känna det ända nerifrån tårna. det liksom spritter och dansar boogie woogie genom hela kroppen. Fnittret. det letar sig upp genom hela systemet som en bubbelkaskad. och jag försöker! som jag försöker att verkligen hålla det inne! jag hulkar, tänker på döden och håller handen för munnen där Fnittret pockar på. men tillslut som måste jag ändock resignera till det oundvikliga. och tårarna sprutar.
exempel på "någonting":
vintern 2003.
(fem jäla år sen och det är tydligen fortfarande så sjukt magvärkskul!)
min svåger Björn åker upp för rulltrappan på Gullmarsplan och marscherar med bestämda steg fram mot kön av människor som väntar på buss 873. jag och syrran i släptåg, fnittrar om Björns bravader tidigare under vår svirkväll på Göta Juck. han knallar förbi kön och ställer sig längst fram under ljustavlan. blickarna är riktade på jönsen som trängt sig förbi alla duktigt köande svenskar. därefter släpper jönsen av världens. längsta. mök. for real! den var mördarlång, säkert femton sekunder! växthuseffekten fick sig en fet jävla koldioxidkäftsmäll! skulle Guiness Book of Recordskomittéen vara där skulle de kyssa hans fötter och ge honom guldmedalj!
tyvärr kunde dock komittéen inte närvara vid händelsen, så efter en eftertänksam tystnad på ett par sekunder öppnade en kastrullfull yngling på träbänken bakom munnen och sa: "Respekt mannen!" varpå han slog ihop sina båda knytnävar för att förstärka sin vördnad.
denna kväll är förevigt etsad i mitt minne och visst säger dom att ett skratt förlänger livet. MEN det finns situationer där ska man helt enkelt ska och måste hålla sig från skratt. som till exempel idag när vi opponerade varandras texter på Att skriva-seminariet. det var inte ett "någonting" som trängde sig på, men det var samma princip: jag kunde inte hålla mig för tonårsfniss.
Axel yttrar någonting vettigt om min text (alltså är det MIN text som blir opponerad på och det är JAG som är i fokus) varpå vår lärare inflikar:
"Ja, precis som Arvid säger här så är det ett mycket bra ethos som framkommer i texten..."
Arvid? ARVID?!
...nu när jag skriver ut det svart på grått så inser jag att ni kanske och högst förmodligen/förhoppningsvis inte tycker att det var så kul som jag tyckte i stunden. han sa fel namn och det triggade en sån där bubbelkaskad som gjorde att jag har noll minne av resten av opponeringen på min text. det enda som for genom mitt huvud var:
död. sjukdomar. krig. disk. kristina lugn.
att man aldrig lär sig.
som när man slår i stortån i bordsbenet. fastän man samma dag har gjort exakt samma misstag, 3 gånger. fastän bordet har stått på precis samma plats sen tidernas jäla begynnelse.
precis så känner jag i skrivande stund.
det finns en anledning till varför jag slutade jobba i butik. hell, det finns multipla anledningar!
1. kunder som tycker att det är MITT fel för att dom är för stora och kläderna "för små i storlekarna"
2. kunder som slänger kläder hej vilt omkring sig och tycker att JAG ska städa upp efter dom (kom i-gen! jag är inte er morsa!)
3. kunder som lämnar använda tamponger i provrummet. tro mig, det händer.
kunder, kunder, KUNDER! (vilker konstigt ord när man upprepar det flera gånger. typ som dygn. dygn dygn dygn. konstigt.)
jag har varit och svängt om på Klädkedjan ett flertal gånger, alltid som ett pit stop mellan mina resor. varje gång jag har slutat har jag tyckt att det är SÅ djävulskt skönt. varje gång jag har börjat igen är det med med högst trevande steg som jag gått över tröskeln till personalingången och känt rent och skärt obehag.
men den här gången. den här gången har jag under uppehållet även lyckats utveckla en fullblown agorafobi. jag klarar. inte. av. människor som tränger mig. jag får panik. svårt att andas. jag svettas. jag ser ut som jordens psykfall som blundar, tar ett djupt andetag, öppnar ögonen och hoppas på att personen som tog upp hela gången har gått upp i rök. poff! bara sådär. jag ÄR ett psykfall.
missförstå mig rätt. jag uppskattar mitt jobb. jag uppskattar pengar.
(och sen är faktiskt jobbarkompisarna alltid top notch. det får jag ge dom.)
precis så känner jag i skrivande stund.
det finns en anledning till varför jag slutade jobba i butik. hell, det finns multipla anledningar!
1. kunder som tycker att det är MITT fel för att dom är för stora och kläderna "för små i storlekarna"
2. kunder som slänger kläder hej vilt omkring sig och tycker att JAG ska städa upp efter dom (kom i-gen! jag är inte er morsa!)
3. kunder som lämnar använda tamponger i provrummet. tro mig, det händer.
kunder, kunder, KUNDER! (vilker konstigt ord när man upprepar det flera gånger. typ som dygn. dygn dygn dygn. konstigt.)
jag har varit och svängt om på Klädkedjan ett flertal gånger, alltid som ett pit stop mellan mina resor. varje gång jag har slutat har jag tyckt att det är SÅ djävulskt skönt. varje gång jag har börjat igen är det med med högst trevande steg som jag gått över tröskeln till personalingången och känt rent och skärt obehag.
men den här gången. den här gången har jag under uppehållet även lyckats utveckla en fullblown agorafobi. jag klarar. inte. av. människor som tränger mig. jag får panik. svårt att andas. jag svettas. jag ser ut som jordens psykfall som blundar, tar ett djupt andetag, öppnar ögonen och hoppas på att personen som tog upp hela gången har gått upp i rök. poff! bara sådär. jag ÄR ett psykfall.
missförstå mig rätt. jag uppskattar mitt jobb. jag uppskattar pengar.
(och sen är faktiskt jobbarkompisarna alltid top notch. det får jag ge dom.)
