rockaroo

som när man slår i stortån i bordsbenet. fastän man samma dag har gjort exakt samma misstag, 3 gånger. fastän bordet har stått på precis samma plats sen tidernas jäla begynnelse.

precis så känner jag i skrivande stund.

det finns en anledning till varför jag slutade jobba i butik. hell, det finns multipla anledningar!

1. kunder som tycker att det är MITT fel för att dom är för stora och kläderna "för små i storlekarna" 
2. kunder som slänger kläder hej vilt omkring sig och tycker att JAG ska städa upp efter dom (kom i-gen! jag är inte er morsa!)
3. kunder som lämnar använda tamponger i provrummet. tro mig, det händer.

kunder, kunder, KUNDER! (vilker konstigt ord när man upprepar det flera gånger. typ som dygn. dygn dygn dygn. konstigt.)

jag har varit och svängt om på Klädkedjan ett flertal gånger, alltid som ett pit stop mellan mina resor. varje gång jag har slutat har jag tyckt att det är SÅ djävulskt skönt. varje gång jag har börjat igen är det med med högst trevande steg som jag gått över tröskeln till personalingången och känt rent och skärt obehag.

men den här gången. den här gången har jag under uppehållet även lyckats utveckla en fullblown agorafobi. jag klarar. inte. av. människor som tränger mig. jag får panik. svårt att andas. jag svettas. jag ser ut som jordens psykfall som blundar, tar ett djupt andetag, öppnar ögonen och hoppas på att personen som tog upp hela gången har gått upp i rök. poff! bara sådär. jag ÄR ett psykfall.

missförstå mig rätt. jag uppskattar mitt jobb. jag uppskattar pengar.
(och sen är faktiskt jobbarkompisarna alltid top notch. det får jag ge dom.)