rockaroo

finns det anti-lyckopiller? eller snarare injektioner med allvarsamhet? om det gör: Hit me! dubbeldosera! överdosera!

jag har nämligen en benägenhet att i de mest opassande situationerna komma att tänka på någonting roligt som hänt på senaste. sådana "någonting" som är SÅ förfärligt roliga. så förfärligt roliga att det är oundvikligt. det slår aldrig fel och jag kan känna det ända nerifrån tårna. det liksom spritter och dansar boogie woogie genom hela kroppen. Fnittret. det letar sig upp genom hela systemet som en bubbelkaskad. och jag försöker! som jag försöker att verkligen hålla det inne! jag hulkar, tänker på döden och håller handen för munnen där Fnittret pockar på. men tillslut som måste jag ändock resignera till det oundvikliga. och tårarna sprutar.

exempel på "någonting":

vintern 2003.
(fem jäla år sen och det är tydligen fortfarande så sjukt magvärkskul!)
min svåger Björn åker upp för rulltrappan på Gullmarsplan och marscherar med bestämda steg fram mot kön av människor som väntar på buss 873. jag och syrran i släptåg, fnittrar om Björns bravader tidigare under vår svirkväll på Göta Juck. han knallar förbi kön och ställer sig längst fram under ljustavlan. blickarna är riktade på jönsen som trängt sig förbi alla duktigt köande svenskar. därefter släpper jönsen av världens. längsta. mök. for real! den var mördarlång, säkert femton sekunder! växthuseffekten fick sig en fet jävla koldioxidkäftsmäll! skulle Guiness Book of Recordskomittéen vara där skulle de kyssa hans fötter och ge honom guldmedalj!

tyvärr kunde dock komittéen inte närvara vid händelsen, så efter en eftertänksam tystnad på ett par sekunder öppnade en kastrullfull yngling på träbänken bakom munnen och sa: "Respekt mannen!" varpå han slog ihop sina båda knytnävar för att förstärka sin vördnad.

denna kväll är förevigt etsad i mitt minne och visst säger dom att ett skratt förlänger livet. MEN det finns situationer där ska man helt enkelt ska och måste hålla sig från skratt. som till exempel idag när vi opponerade varandras texter på Att skriva-seminariet. det var inte ett "någonting" som trängde sig på, men det var samma princip: jag kunde inte hålla mig för tonårsfniss.

Axel yttrar någonting vettigt om min text (alltså är det MIN text som blir opponerad på och det är JAG som är i fokus) varpå vår lärare inflikar:

"Ja, precis som Arvid säger här så är det ett mycket bra ethos som framkommer i texten..."

Arvid? ARVID?! 

...nu när jag skriver ut det svart på grått så inser jag att ni kanske och högst förmodligen/förhoppningsvis inte tycker att det var så kul som jag tyckte i stunden. han sa fel namn och det triggade en sån där bubbelkaskad som gjorde att jag har noll minne av resten av opponeringen på min text. det enda som for genom mitt huvud var:

död. sjukdomar. krig. disk. kristina lugn.