rockaroo

Jag är en bitter cykelägare. Varje gång jag går förbi cykelstället på väg ner på stan stinger det till i kroppen. Där står hon, låst. Jättelåst. Låset har krånglat ända sedan Mathias var tillfällig delägare till henne och den senaste veckan har jag varit senkommen till flera föreläsningar för att jag, i min stress, glömt bort att jag inte ens får in nyckeln i låset. Efter några minuters envist meck, har jag utan cykel och med andan i halsen fått pinna ner till Ekonomikum med ilfart.

Igår införskaffade jag dock en låsspray på Clas Olson för 14,50 och såg framför mig hur låset, endast vid åsynen av sin frälsare, skulle poppa öppet. Icke. Jag förbrukade halva flaskan, vred, ruckade och bankade på nyckeln tills fingrarna skavde. Men jag fick inte upp det förbannade låset. Så, med nyckeln fortfarande i, riktade jag tillslut en väl preciserad spark mot låset.

BAM!

Nu är jag en bitter cykelägare med ena halvan av cykelnyckeln på nyckelknippan och andra halvan i låset.