en förebyggande ursäkt.
Det är inte min mening att verka nonchalant. När jag inte hälsar på dig när vi går förbi varandra på stan. Trots att jag spänner ögonen i dig. Trots att jag stirrar på dig under fem meters släpig gångmarsch, innan vi tillslut har passerat varandra.
Saken är den att jag faktiskt inte alls nonchar dig.
Trots att jag spänner ögonen i dig.
Jag ser helt enkelt inte dig.
Saken är den att jag ser som en röv.
Faktum är att jag ser så jävla dåligt att ett ansikte jag möter på stan flyter ihop till ett enda jädrans blurr. Trots att jag verkligen försöker kisa och få ögonen att fokusera. Blurr. Men jag ger mig inte, utan jag stirrar tills personen jag går emot har gått förbi. Blurr. Och jag är lämnad clueless. Jag tror knappt att jag skulle känna igen min egen mor om jag mötte henne i myllret.
Jag är gammal. Jag är snål.
Men jag måste nog fa-a-nimej investera i ett par ögon ändå.
Blä.
