pojken och staketet.
jag gjorde lite research på typiska adhd-beteenden och fann läskigt många likheter.
- Barnet har ofta svårt att bibehålla uppmärksamhet inför uppgifter och lekar.
- Barnet undviker ofta, ogillar eller är ovilligt att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet (till exempel skolarbete eller läxor).
- Barnet tappar ofta bort saker som är nödvändiga för olika aktiviteter (till exempel leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg).
- Barnet är ofta lättdistraherat av saker som händer i omgivningen.
- Barnet är ofta glömskt i det dagliga livet.
- Barnet har ofta svårt att vara stilla med händer eller fötter eller kan inte sitta stilla.
- Barnet springer ofta omkring, klänger eller klättrar mer än vad som anses lämpligt för situationen (hos ungdomar och vuxna kan detta vara begränsat till en känsla av inre rastlöshet).
under eftermiddagen tenderade tankarna att glida in på ämnet igen. det där rackarns dagdrömmeriet alltså. ("All you have to do is tilt your head to the left, close your eyes, and let your mind soar like an eeeeeagle." - JD.)
tänk om jag faktiskt hade adhd?
men alla dessa tankar föll platt till marken när jag kom hem och fick syn på en pojke från grannskapet, som satt och blockerade ytterdörren på vår veranda.
de senaste veckorna har han nämilgen fört osammanhängde diskussioner angående byggandet av vår trätrall. han ansåg att byggandet gick alldeles för sakta, han var på min far och frågade ut honom om detta bygge och när det skulle bli klart egentligen. när min far inte var hemma så frågade han mig och mor vart han höll hus. en dag öppnade han till och med vår ytterdörr, travade in ställde sig på vardagsrumsgolvet med sina lortiga skor, samtidigt som en ordvåg vällde ur hans lilla hyperaktiva gap: "närkommerRolandhem?närskahanbyggaklartrallen?jagtyckeromattätasnor".
jag: hej pelle!
snorunge: varför har ni byggt ett staket här?
jag: för vi tyckte att det var fint. tycker inte du det?
snorunge, som nu stod och ryckte i frenetiskt i staketet: men ni kan inte bygga ett staket häääär! jag kan inte sitta vid vår fjärilsbuske dååååå!
jag: kan du inte sitta på gräsmattan istället då?
snorungen, som inte lyssnar på tilltal, springer över till vår rabatt, rycker upp ett gäng blommor med rötterna, springer tillbaka till sin tomt, slänger blomorrna i huvudet på sin lillasyster som börjar tjuta, stampar HÅRT ett par gånger i marken, riktar en svajjig spark mot staketet, tappar balansen och faller handlöst in i fjärilsbusken.
jag: [tystnad]
snorungen, vars fötter är det enda jag kan urskönja ur syrenbuskens bladverk: [ansträngt väsande andetag]
jag, från springan till dörren jag sakta stänger och backar ifrån:
okej pelle. hej då.
mina damer och herrar, jag hade just bevittnat en enmansakt i typiska adhd-beteenden och jag kände mig inte ett dugg orolig för min egen sans längre.
Mooaahahahaha!! Kul, så kul!! Ser er framför mig så tydligt!
