när stockholm friar.
öppnade kylskåpet och synade hyllorna uppifrån och ner. upprepade syningen igen. och igen. drog tillslut fram Lättat och skidbacken av ost och bredde en skiva skogaholmslimpa med extra mycket smör. på lördagar är det OK. stängde kylen, trippade med iver fram till stereon och bläddrade fram spår nummer 3 på pappas nyinköpta skiva (vars historia kommer i nästa inlägg). tryckte på play och dansade töntdans runtom i köket så väggarna tapetserades med ostskivor. sköljde er återstoden av ostmackan med o'boy och plockade sen upp smulorna som flygit i luften under danssessionen.
drog på mig mina sommrigaste kläder och såg hur bussfan precis rullade in när jag kom nedspringande för backen. sprang luften ur lungorna till nästa hållplats (marion jones skulle inte haft en sportslig) och satt sen och svettades som en annan äckelgubbe i det ändå bastuvarma fordonet. sofie hoppade på några hållplatser senare, slog sig ner brevid och gav mig en konstig blick där jag satt med benen brett isär, armarna utslagna åt sidorna och huvudet tiltat bakåt, flåsandes som en kärring som rökt 3 pack om dagen de senaste 40 åren. "sprang. till. bussen." lyckades jag få fram mellan mina väsande andetag. "oo, okej." sa hon med en sympatisk blick, sen åkte vi in och kollade på maran och käkade picknick i humlan.
kvällen spenderades innästlad i emilies ben med sofies knän i sidan och linas fötter i ryggen i något slags attempt att få plats på en yta av 1,5 kvadratmeter framför scenen på Skrattstock, långholmen. väl värt mödan då vi fick avnjuta rödvin i plastmugg och skratta oss till magkramp av björn gustafssons bajsanekdoter.
på promenad bort från långholmen längs södermälarstrand pirrade det till i maggropen - ni vet sådär som det antagligen gör när man är töntigt förälskad. jag stod på kajen och fånlog av den varma brisen som fångade min kjol, utsikten över vattnet, stadshusets siluett mot solen som var påväg ner och lämnade himlen med varma färger. tänkte att stockholm inte är så vansinnigt pjåkigt ändå.
